Historien om Röstånga Begravningsbyrå

Urban Hultén 

Ur boken Röstånga del.1 utgiven av Röstånga Turist- och Hembygdsförening
 
Röstånga Begravningsbyrå startade i Ask i "Orbönen" på 1860-talet.
Det var Gustaf Jönsson (1843-1922) som i sin verkstad tillverkade måttbeställda kistor.
I äldre tider var det mest vanligt att dödsboet tillverkade sin kista själv, en låda med platt lock.
 
Då som nu förändrades tiden, och det var enklare att gå till snickaren och beställa kistan.
Man tog mått på den avlidne, körde eller gick till snickaren, som tillverkade en "måttbeställd" kista. Det hände också att man sände bud efter snickaren, som fick komma och mäta längd och bredd på den avlidne. Det hörde också till att snickaren skulle ha en kaffegök innan måttagningen, och sedan en innan han gick hem. Materialet i kistorna var mestadels av gran,
men det hände också att en ståndsperson skulle ha en massiv ekkista. Den oljades för att få lite mer lyster.
 
Framemot1900-talet blev det alltmer vanligt med svarta kistor. De ströks med varmt hornlim och kimrök, och sandades med svart sand, som siktades på medan limmet var varmt. När Edvard Hultén, fd. "Jönsson" (1876-1962), kom till Röstånga i början av 1900-talet övertog han begravningsbyrån efter sin far i Ask. Förfaringssättet var det samma fram till 1920-talets slut. Då startades fabrikstillverkning även av kistor. Man kunde då få brunmålade kistor, som ansågs lite finare. Även de första sarkofagerna kom, men de var betydligt dyrare. Så länge Edvard Hultén hade verkstad skrevs alla mått och namn på de avlidna upp på en fönsterkarm. Det blev många namn under årens lopp. Tyvärr revs fönstret ut och karmen har inte bevarats, Till dödsfall och begravningar hörde olika seder, t.ex.: När den avlidne lades i kistan, och denne var en man, kläddes han i finkostymen och med fluga eller kravatt. Var det en kvinna, skulle hon ha finaste linnet. Vid kistan tände man ljus och bibeln placerades bredvid.
 
Kistan med den avlidne stod hemma tills det var dags för begravning. Den stod i ett luftat rum eller i lövat uterum. Begravningsdagen hackades granris, som lades ut på gården och på landsvägen utanför där den avlidne bott. Detta för att hedra den bortgångnes minne.
I början på 1900-talet var det häst och vagn som gällde för att ta sig fram och var det då granris på vägen saktade kusken in och många lyfte på mössan eller hatten.
 
Så kommer vi in på bilarnas tid och även bilarna saktade in, men det blev sämre och sämre med den vördnaden. När bilarna började köra fortare försvann granriset från vägen. Edvard Hulténs äldste son, som också hette Edvard (1900-1982), var inte riktigt stark. Han var född med astma så han kunde inte arbeta som snickare. Han övertog begravningsbyrån. Edvard var ju yngre och hade även biltrafik, som han övertog efter "Mammas Kalle", Carl Persson.
 
Transporterna skedde med en fin likvagn, som drogs av hästar. I början av 1900-talet körde lantbrukare Friberg, Kolemagården. Sysslan övertogs av Adolf Paulsson och sedan av lantbrukare Sone Nilsson, som hade vackra hästar med mycket fina selar, som putsades och hölls väl i ordning. Det var en hedersbetygelse att köra likvagnen och hans ekipage var en prydnad där han satt, rak och ståtlig.
 
Om det var en mera känd person som avlidit och det fanns många kransar, körde Adolf Paulsson efter med dessa på sin vagn. Om den döde varit lantbrukare fick hans egna hästar dra likvagnen till kyrkan.
 
1935 var den epoken slut när Edvard införskaffade en likbil av märket Chevrolet, 1935 års modell. Bilen byggdes vid Welinders vagn- och karosserifabrik i Hyllstofta. Edvard hade nog rätt, transporterna blev längre och längre. Folk avled på sjukhus och sanatorier runt omkring i landet. Edvard hade många långturer, som längst till Stockholm men även till Jönköping med flera orter. Det var inte alla som tyckte om detta nymodiga. Någon frågade: "Varför ha så bråttom, vi kommer fram tids nog i alla fall." Utvecklingen var sådan och Edvard körde många långturer. 1939 inköpte han en ny, modernare bil, även den en Chevrolet.
 
Edvard Hulténs hälsa försämrades, så bröderna Axel (1901-1974) och Rudolf (1906-1988) fortsatte med begravningsbyrån, som var väl inarbetad. Kriget kom och med det svårigheter att få bensin. Bilen ställdes undan under krigsåren och det blev hästarna, som åter kom till heders, med lantbrukare Adolf Paulsson som kusk. Långa transporter fick ske i godsfinka på järnvägen. Detta var en dyr metod men enda sättet för att klara långa transporter under dessa år.
 
1945 övertog Axel Hultén hela rörelsen, möbelverkstad och begravningsbyrå. Han hade ej något eget fordon utan Perstorps Begravningsbyrå inköpte en modern bil, varefter de samarbetade med transporterna. En modern bil var mycket dyr och långtransporterna var ej längre så många eftersom allt fler begravningsbyråer tillkom på olika orter. Axel Hultén bedrev begravningsbyrå till 1974, då hans son Urban (1927-2003) som femte generation övertog den och drev den fram till 1989. Den överläts då till Marie och Mikael Karlsson som nu driver den i större skala ingående i Nilssons Begravningsbyrå i Eslöv.
 
Ur boken Det gamla Röstånga
 
Edvard Hultén var född i Skåne Ask 1876 och han ägnade
hela sitt liv åt möbelsnickeri. Hans fader drev en liten snickeriverkstad i Sonnarp och i denna inhämtade sonen de första lärospånen som snickare. Han fortsatte sin utbildning hos mästare i Eslöv och Malmö. Gesällvandringen förde honom till Lund, Sundsvall och Stockholm.
I huvudstaden öppnade han egen rörelse 1899 men stannade endast till följande år, då han flyttade till hembygden och startade ny rörelse i Röstånga.
Han var en både kunnig och yrkesskicklig hantverkare,
och snart blev hans rörelse känd utanför sockengränserna.
Några år efter starten blev han sålunda leverantör till Malmöhus läns hemslöjdsförening, och år 1907 levererade han större delen av dess konsthantverk till utställningen i Lund. Som medarbetare för den med guldmedalj belönade exposén tilldelades han diplom.
På 1920-talet nådde hans möbeltillverkning sin största omfattning, och han sysselsatte då tidvis 12 man. Konkurrensen från de stora möbelfabrikerna blev allt kännbarare. Under 1930-talet minskade arbetsstyrkan till hälften, och ännu mindre var den, då han den 1 januari
1946 överlät rörelsen till sonen Axel, som så småningom helt lade ned möbeltillverkningen för att ägna sig åt möbelförsäljning och begravningsbyråverksamhet.
 
Den hästdragna likvagnen, numera i Röstånga Turist- och Hembygdsförenings ägo.
Foto: Hjördis Nilsson
 
Edvard Hultén framför Röstånga Begravningsbyrås nyinköpta bil. Chevrolet modell 1939.
Foto: Urban Hulténs arkiv
 
Annons införd i Skånes Annonsblad den 6 augusti 1935.
 
Utdrag ur boken Röstångabygden "Minnesskrift"
utgiv. med anledning av Röstånga Sparbanks 100-åriga tillvaro
 
Röstånga som hade vägförbindelser i fyra väderstreck, kom att utgöra ett s.k. affärscentrum för kringliggande bygd. Redan vid sekelskiftet hade sålunda en del företagsamma personer startat mindre rörelser. I Kolema började E. Hultén med möbelsnickeri i ett uthus, tillhörande Forshälla, nuvarande fröken Hultgrens fastighet. Några år senare flyttade rörelsen till egen nybyggd fastighet, där den de första åren bedrevs i halva delen av bostadshuset för att omkring 1910 flyttas till en för ändamålet särskilt uppförd verkstadsbyggnad.